En cyborg, hälften människa och hälften maskin. Har de känslor? Känner de sorg, aggression, ensamhet, förtvivlan och kärlek? Ibland vill jag också vara en sån. En maskin som kan stänga av sig själv när det är för jobbigt. De säger att man inte ska rymma, utan ta tag i sina problem. Men om det inte hjälper? Hur vet man när man ska gå?
Samtidigt som hjärtat är krossat, bultar det på som aldrig förr. Ett ändlöst hård spel om huruvida man ska må bra eller dåligt. Världen är så förvirrande. Man hittar den känslan som får en att flyga, gå på moln och bli starkare än aldrig förr. Man tar sig över varje hinder och man känner sig oövervinnerlig- tack vare kärleken.
Nästa dag känner man sig kall, skakig och rädd över att något är fel. Och bara sådär, som ett knivhugg i hjärtat faller man på knä till marken och kippar etfter andan i all panik då det känns som att luften tagit slut. Man vill springa men benen vill inte röra sig. Man vill gråta men ögonen bränner då luften torkar ut dem. Handen håller för hjärtat som om den vill dra ut all smärta likt en stor klump, och slänga iväg den. Men inget hjälper. Smärtan är kvar och den är envis om att stanna. Långt inne i hjärtat gräver den ett hål och flyttar in. Vad man än gör finns den kvar. Den för fram bilder till ögonen som får ögonen till att gråta. Den gör kroppen kall och svag så den inte vill fungera. Den gör magen ont så att man inte kan äta- men värst är när den tar tag om hjärtat och trycker så hårt att det känns som att det ska sluta slå.
Nästa dag känner man sig kall, skakig och rädd över att något är fel. Och bara sådär, som ett knivhugg i hjärtat faller man på knä till marken och kippar etfter andan i all panik då det känns som att luften tagit slut. Man vill springa men benen vill inte röra sig. Man vill gråta men ögonen bränner då luften torkar ut dem. Handen håller för hjärtat som om den vill dra ut all smärta likt en stor klump, och slänga iväg den. Men inget hjälper. Smärtan är kvar och den är envis om att stanna. Långt inne i hjärtat gräver den ett hål och flyttar in. Vad man än gör finns den kvar. Den för fram bilder till ögonen som får ögonen till att gråta. Den gör kroppen kall och svag så den inte vill fungera. Den gör magen ont så att man inte kan äta- men värst är när den tar tag om hjärtat och trycker så hårt att det känns som att det ska sluta slå.
Smärtan vaknar till liv när man minst anar det, och drar unden benen tills man faller. Dag efter dag- månad efter månad lever den där inne och påminner hjärtat om hur bräckligt det är.