Jag kollar upp bland molnen när jag går på en stig jag gått i många år. Det känns som att ingenting har förändrats, samtigt som jag vet att ALLT har förändrats.
Tiden flyger iväg och jag får en klump i magen. Jag inser plötsligt att det snart gått ett helt åt utan att jag tänkt på hur lång tid det faktiskt är.
Jag inser att om man älskar någon blir tiden aldrig tillräcklig.
Något säger att vi inte heller kommer vara förevigt.
Jag ligger vaken och hör mina egna andetag. Tyst räknar jag sekunder och minuter i takt med klockans tickande. Jag väntar på slaget, explosionen då du försvinner igen. Då jag ser dig gå och jag står ensam kvar.
Jag gjorde misstaget då, precis som du. Att tro att kärlek varar för alltid. Den varar bara tills klockan slutat ticka och du finner din kärlek på nytt.
